Stockholm Music And Arts 4 Augusti: Prince

Prince Live (Stockholm Music And Art, 2013)

7/10

spotify

Efter en veckas chartersemester i Turkiet där jag blivit matad med Tarkan, Swedish House Mafia och Avicii på varenda bar och restaurang var jag svältfödd på bra musik. Veckan efter bröt min tarmsjukdom ut som legat latent i tre år. Då trodde jag att det jag väntat på sedan biljetterna till Music And Arts släpptes skulle gå om intet. Jag trodde att jag skulle behöva stanna hemma och skita och ha ont i magen istället för att få se Prince. Prince som jag missade två år innan på Way Out West och som jag så länge velat se live. Lyckligtvis blev det inte så.

20.30 stod det på programmet att Prince skulle äntra scenen på Skeppsholmen mitt i centrala Stockholm. I sann superstjärneanda händer knappt något - förutom att en och annan roddare går på scenen och möts av jubel varje gång - förrän en timme senare. Då kommer en av tjejerna i Prince nuvarande kompband 3rdeyegirl ut och poängterar att det inte är tillåtet att ta bilder under konserten, ett meddelande som även möttes av festivalens besökare i skyltform på vägen in på området. En stund senare äntrar så Prince en Stockholmsscen för första gången på 11år.

 Jag måste erkänna att jag precis som alla andra hade hoppats på en helkväll av hitkavalkad med allt från Just As Long As We're Together till Sexy M.F. men så blev det inte. Prince är Prince och han kommer att bli hyllad vad han än gör. För de flesta Princefans räcker det gott och väl att se honom och det tar han till vara på genom att göra precis vad han vill. Och varför ska han inte göra det? Om du är ett musikaliskt geni så visa oss vad du går för.

 Konserten inleds med en kaskad av slitna rockriff och gitarrorgier inbakade i en del av hans nyare material som exempelvis Screwdriver. Sedan avslutas den första delen av konserten med att han sitter vid elpianot i hörnet av scenen upplyst bakifrån och spelar en fantastisk version av Purple Rain. Efter det följer ett otal extranummer med potpurier av hits och albumspår från hans storhetstid. Jag har vanligtvis väldigt svårt för när artister spelar medleys, men med Prince är det annorlunda. Han vägrar att ge efter för vad folk vill höra. Han kör sin grej och vill inte folk köpa det så kan de dra. När Prince kör sina medleys varvat med sina funkrockutspel så är det ett statement. "Jag vet vad ni vill höra men jag gör det på mitt sätt och hur jag vill." Efter ca 2,5h så har han omvänt publiken och så även mig.

 Även om man skulle kunna analysera konsertens rockigare delar som något negativt så är sanningen den att från första stund det där kortväxta geniet äntrade scenen så var jag hypnotiserad och jag trodde inte mina ögon när jag efteråt tittade på klockan. Va? Började han inte precis? Mina värkande ben var det enda som vittnade om att jag hade dansat och haft mig under denna (inte tillräckligt) långa konsert.

 Jag har aldrig varit speciellt förtjust i artister som bara serverar det publiken vill höra. Riktiga artister ska ge en upplevelse. Något utöver det vanliga. Något oväntat. Det gör Prince. Och det finns bara en Prince!