måndag 2 december 2013

Sluta stressa idiot! Underklassens musik är här!

På kort tid har hip hop-Sverige serverat oss två tidlösa mästerverk. Under några år av växtvärk då otaliga fina skapelser tillkommit med artister som Labyrint, Kartellen, Dani M, Kapten Röd, Stor och Carlito mfl har hip hopen nu nått sin kulmen. Den som står på toppen är inte Salla och Masse utan Sveriges nya stjärnproducent Can Canatan mer känd som Stress. Att Jay-Zs managementbolag Roc Nation addade Stress till sitt stall tidigare i år förvånade säkert ingen och han fortsätter att leverera, speciellt här i hemlandet där han den senaste månaden producerat de två bästa svenska hip hop-albumen på länge. Om inte det vore nog så är det här två av de mest politiska albumen Sverige har fått höra och det kommer precis i rätt tid. I en rättvis värld borde dessa två mästerverk bli soundtracket till valåret 2014.


Abidaz - In & Ut (Soblue Music 2013)
10/10

Många inklusive jag själv hade stora förväntningar på Abidaz efterlängtade debutalbum. Efter att tidigare bla hört låtarna Game Over, Benägen och Kvalitet & kvantitet så hade Abidaz satt ribban högt. Och som han levererade sen. Albumet börjar med E.C. Med ett nattsvart tungt beat som ackompanjerar Abidaz och hans gamla vapendragare Chapee och med rader som "Ingen tid för förmedlingen och platsbanken, vi har knackat dörr som Jehovas nu vi sparkar, see you P" så visar de med en gång vad det hela handlar om. Det här är musik från underklassen 2013. 
In & Ut fortsätter sedan leverera klassiker efter klassiker. Från den svenska hip hop-myllan har Abidaz egentligen bara en självklar gästartist, Aleks. Men det är just det som är något av det mest intressanta med skivan. Istället för de allra självklaraste gästvalen så har vi bla Robyn som rappar på svenska, danska DJ Noize som scratchar lika säkert som en Premier i högform. Den bästa gästningen står däremot Ozzy och Piraterna för. Osman (Ozzy), Adam Aden och Awal (Piraterna) är tre fantastiska talanger från Malmö som tidigare verkat i bakgrunden av den svenska hip hop-scenen. De flesta känner igen dom från AM43 remixen och tack vare gästandet på Abidaz debutalbum så har de definitivt gjort ett avtryck bland alla hängivna hip hop-skallar.
Med den enorma hype som Abidaz fått så har han fått tom den mest hip hop-kritiska Pet Sounds-nörden att ge upp och med Röd Blå Grön får han med sig alla förortsbarn. Det här är en käftsmäll mot etablissemanget lika väl som det är en platta som förenar med tidlösa teman med moderna berättelser som alla som inte fötts med guldsked i mun kan känna igen sig i.
Abidaz, we salute you!


Kartellen - Ånger & Kamp del 2 (Soblue Music 2013)
 10/10

"Dom har höga inkomster, en bra slant undanstoppad. Dom har intressanta och statusfyllda jobb. En och annan dold löneförmån ingår säkert. Dom bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden… och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma sort. De kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn kanske just nu ser fram emot en sommar fylld av språkläger, sägningsturer, ridning och allt vad det kan vara. Å andra sidan har vi alla dom människor som lever med knappa ekonomiska marginaler. Dom har år efter år sett sin köpkraft minska. Dom bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning. Dom har inga fritidshus och båtar. Deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen."

Om Abidaz är en käftsmäll mot etablissemanget så är Kartellen en bulldozer mot makten. Ånger & Kamp del 2 börjar med ett tal av Olof Palme som är introt till låten Underklassmusik. Kartellen har under de senaste fyra åren kantats av kontroverser vilket inte är så konstigt då Kartellens originalmedlemmar består av Sebbe Staxx, Kaka, Maskinisten och Kinesen, fyra kåkfarare som bestämde sig att använda sin frustration till att göra musik. Det här är gangstarap på riktigt med alla dess perspektiv. Råhet och ånger blandas med hopp och kärlek. 
Idag är det främst Sebbe Staxx som för Kartellen framåt i sin strävan att föra budskapet vidare. Det märks att en stor förändring har skett sedan Kartellen startade. Sebbe försöker leva ett hederligt och drogfritt liv och berättar i Ånger & Kamp del 2 om sin kamp och strävan framåt. 
Kartellens senaste album är ett väldigt politiskt album om utanförskap, Sverigedemokraterna, förtryck och rasism. Ett tidsdokument över Sverige 2013. Det här är historierna som inte återberättas av vår mainstreammedia. Det här är historierna som många förortsbarn lever i varje dag. Det här är berättelsen från en insitutionsskadad överlevare. Tillsammans med bla gästartisterna Aleks, Abidaz, Dani M, Syster Sol och folkkära Timbuktu som argt spottar över anti-SD-låten Svarta duvor & vissna liljor kan Kartellen få en stor del av Sveriges förstagångsväljare att bidra till en förändring på den svenska politiska kartan. Det säger ganska mycket om hur Kartellen som tidigt dissades av många nu tom kan få den mest polisälskande ungen att smälta.

tisdag 6 augusti 2013

Stockholm Music And Arts 4 Augusti: Prince


Prince Live (Stockholm Music And Art, 2013)
7/10

Efter en veckas chartersemester i Turkiet där jag blivit matad med Tarkan, Swedish House Mafia och Avicii på varenda bar och restaurang var jag svältfödd på bra musik. Veckan efter bröt min tarmsjukdom ut som legat latent i tre år. Då trodde jag att det jag väntat på sedan biljetterna till Music And Arts släpptes skulle gå om intet. Jag trodde att jag skulle behöva stanna hemma och skita och ha ont i magen istället för att få se Prince. Prince som jag missade två år innan på Way Out West och som jag så länge velat se live. Lyckligtvis blev det inte så.

20.30 stod det på programmet att Prince skulle äntra scenen på Skeppsholmen mitt i centrala Stockholm. I sann superstjärneanda händer knappt något - förutom att en och annan roddare går på scenen och möts av jubel varje gång - förrän en timme senare. Då kommer en av tjejerna i Prince nuvarande kompband 3rdeyegirl ut och poängterar att det inte är tillåtet att ta bilder under konserten, ett meddelande som även möttes av festivalens besökare i skyltform på vägen in på området. En stund senare äntrar så Prince en Stockholmsscen för första gången på 11år.

 Jag måste erkänna att jag precis som alla andra hade hoppats på en helkväll av hitkavalkad med allt från Just As Long As We're Together till Sexy M.F. men så blev det inte. Prince är Prince och han kommer att bli hyllad vad han än gör. För de flesta Princefans räcker det gott och väl att se honom och det tar han till vara på genom att göra precis vad han vill. Och varför ska han inte göra det? Om du är ett musikaliskt geni så visa oss vad du går för.

 Konserten inleds med en kaskad av slitna rockriff och gitarrorgier inbakade i en del av hans nyare material som exempelvis Screwdriver. Sedan avslutas den första delen av konserten med att han sitter vid elpianot i hörnet av scenen upplyst bakifrån och spelar en fantastisk version av Purple Rain. Efter det följer ett otal extranummer med potpurier av hits och albumspår från hans storhetstid. Jag har vanligtvis väldigt svårt för när artister spelar medleys, men med Prince är det annorlunda. Han vägrar att ge efter för vad folk vill höra. Han kör sin grej och vill inte folk köpa det så kan de dra. När Prince kör sina medleys varvat med sina funkrockutspel så är det ett statement. "Jag vet vad ni vill höra men jag gör det på mitt sätt och hur jag vill." Efter ca 2,5h så har han omvänt publiken och så även mig.

 Även om man skulle kunna analysera konsertens rockigare delar som något negativt så är sanningen den att från första stund det där kortväxta geniet äntrade scenen så var jag hypnotiserad och jag trodde inte mina ögon när jag efteråt tittade på klockan. Va? Började han inte precis? Mina värkande ben var det enda som vittnade om att jag hade dansat och haft mig under denna (inte tillräckligt) långa konsert.

 Jag har aldrig varit speciellt förtjust i artister som bara serverar det publiken vill höra. Riktiga artister ska ge en upplevelse. Något utöver det vanliga. Något oväntat. Det gör Prince. Och det finns bara en Prince!

tisdag 16 juli 2013

We almost lost Detroit


Här kommer en text från arkivet som jag skrev i maj.

Så länge jag kan minnas har jag älskat musik från Detroit. Jag har aldrig varit där och jag har inte träffat så många som är därifrån men när det gäller musik finns det ingen stad som påverkat min smak som Detroit gjort. Vad är det som gör det? Är det något i vattnet? 

 Motown byggdes på idén att det bara fanns ett sätt att överleva - från singel till singel, sång till sång, hit till hit. ...många av låtarna var hits. Och självklart var många inte hits.
 Men jag måste erkänna att många av de som inte var hits älskar jag mer. De framkallar passionerade minnen om kampen och hårda tider. Det var en tid av hård konkurrens när allt vi hade var vårt hopp och våra drömmar, vår kreativa energi och vår kärlek.
- Berry Gordy

Med ett lån från familjens besparingar på $800 började Berry Gordy i slutet av 1958 bygget på sin dröm, att starta ett skivbolag som på löpande band likt Henry Fords bilproducerande skulle spotta ut hitsinglar åt världen. Resten är historia som man brukar säga. Motown är utan att överdriva det indiependentbolag som påverkat musikvärlden allra mest. Några av Beatles första hits som Money (That's What I Want), Please Mr. Postman och You Really Got A Hold On Me var Motowncovers. Många av våra största artister kom från Motownfabriken såsom Stevie Wonder, Michael Jackson, Marvin Gaye, Diana Ross, Smokey Robinson etc. etc. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att musik idag hade låtit väldigt annorlunda om Motown inte funnits, eller snarare om Detroit inte funnits.

 Självklart har det funnits många andra bolag som påverkat musikscenen genom åren (Stax, Chess, Philadelphia International, West End, Kompakt etc.) men ingen har påverkat lika mycket som Detroits stolthet. 54 år efter att Motowns första singel släpptes har vi Soul, RnB, Hip Hop, Techno, House och mycket annat som har detta bolag att tacka mycket för sin existens.

 När Motown startade så blommade bilindustrin för fullt i Detroit och många flyttade dit och staden blev snabbt en av USAs största. Idag har mycket av biltillverkningen flyttat till utlandet, vartannat hus i innerstaden står öde och en tredjedel av befolkningen lever i fattigdom. Så hur mår musiklivet i Detroit idag?

 In Detroit there's only three things gonna happen in Detroit. You either gonna sell or make cars, you gonna be a musician or you gonna be on drugs. There ain't too much in between there. ...That's basically it goin on in Detroit.
 - Kenny Dixon Jr aka Moodymann

 
Den aktive musiker som jag idag uppskattar mest är Kenny Dixon Jr eller Moodymann som han är mer känd som. Många skulle nog stoppa in honom i samma fack som andra Detroitskallar som Underground Resistance, Theo Parrish, Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson. (De tre sistnämnda är även skyldiga till skapandet av musikgenren Techno då de började släppa sin elektroniska alster i mitten av åttiotalet). För mig har han dock alltid haft mer gemensamt med Motown. När jag hör hans dammiga, mörka och mystiska musik så får jag samma varma känsla som jag får av Marvin Gayes sexighet och Stevie Wonders genialitet. Till skillnad från Motowns 3minuters popsinglar som var designade för att klättra på topplistorna så lever Moodymann i en värld utanför Billboardlistan. Varje tolva trycks upp i 2500 exemplar utan några återutgivningar. När de är slut så är de slut och då är det bara att gå in på eBay och ta fram den stora plånboken.

 Medans Motown är direkt och omedelbar och går hem hos vem som helst så är Moodymann ett mystiskt väsen som lyckats fånga själen i Motown och göra den till sin egen. Helt kompromisslöst.

 Jag har två tatueringar på min kropp. Den ena är Motownloggan och den andra är Moodymanns logga. Två tidlösa mästerverk på min kropp som jag aldrig kommer behöva ångra. Jag tror inte att jag kommer få möjlighet att träffa Berry Gordy innan han lämnar jordelivet, men Kenny Dixon Jr har jag som tur är fått träffa och han är precis så cool som jag hade velat att han var.

 Hur som helst så ville jag bara dela med mig lite om en stad som påverkat mig väldigt mycket, men som jag aldrig har besökt. Var det något i vattnet i Detroit? Vem vet?

söndag 14 juli 2013

Syster Sol - Kichinga!


Syster Sol - Kichinga! (SwingKids Productions, 2011)
8/10

 Föreställ dig att du ligger på en varm sandig strand. Palmerna vajar i den ljumna brisen samtidigt som musiken pumpar i högtalarna i baren bakom dig. Just nu har du inga bekymmer, allting är precis så där härligt skönt och spontant som du alltid velat ha det. Syster Sols tolkning på dancehall, reggaepop och lovers rock får dig att känna just så där härligt fri i själen. Alla gamla fördomar och perspektiv flagnar bort när Syster Sol sjunger Take me to that secret place of yours. Sedan ligger du i solen och får sakta solsting av Syster.

 Isabel Sandblom mer känd som Syster Sol sjunger om allt från kärlek till politik, men vad hon än tar sig för så låter hon så härligt positiv med ett hopp om världens framtid. Politiskt medveten musik kan ibland ha en tendens att glorifiera en hård livsstil och ta på sig en offerkofta för vad de fått vara med om. Detta kan även det ha sin plats i dagens svenska proggscen, men i Syster Sols framförande så låter varje ord som goda nyheter för lyssnaren. I en värld där många ser sina liv raseras av samhällets växande klyftor behövs denna livsbejakande musik. Syster Sol delar med sig av sin kärlek till världen och med sig på resan har hon ytterligare profiler i den myllrande proggscenen i dagens hip hop-och reggaesverige.

 AKI, Dani M, General Knas och Promoe ses idag som stjärnor i den blomstrande hip hop vågen idag där den mest spelade låten på spotify är När solen går ner med AKI och Kapten Röd. De gästar även Syster Sols album Kichinga! och krönar henne därmed till Sveriges hip hop/reggae-drottning.

 Jag skulle däremot vilja kalla henne för sveriges proggdrottning. För om vi verkligen tittar på de stora banden och artisterna idag i Sveriges hip hop-och reggaescen så är det främst de politiskt medvetna artisterna som är de allra största. En ny proggscen har vuxit upp i utkanten av borgerlighetens Sverige.  Labyrint, Kartellen, Kapten Röd, General Knas, Carlito, AKI, Dani M och Näääk är några av de som idag dominerar scenen och de har alla ett politiskt budskap. Hippiekläderna är utbytta till tatueringar, kepsar och käftar som spottar ur sig rim som om det inte fanns en morgondag. Vi har ställts mot en  generation som fått nog och säger ifrån med musiken som vapen.

På denna scen behövs Syster som skiner sin Sol över oss alla.

Syster Sol - Guided

Syster Sol - Guided
från albumet Kichinga! (SwingKids Productions, 2011)




Välkommen!


Välkommen till I skuggan av betongen.

Här kommer du att få tips, recensioner och mina tankar kring musik. Jazz, proggrock, svensk hip hop, dammig disco, house och allt annat mellan himmel och jord får plats här. Både gammalt och nytt. Gör du själv musik eller vill tipsa om något band eller artist så är du välkommen att maila mig.

Ända sedan jag var litet barn och jag började spela in Kaj Kindvalls Trackslistan på kassettband varje lördag kl 14.03 så har jag varit barnsligt passionerad av att höra eller läsa text i samband med musik. I början av 90-talet kom sedan Andres Lokko och company med Pop och lade ribban för nutida musikjournalistik. Men där tex Andres och Lennart Persson lyckades att skriva om musiken de älskade och hatade med en glödande passion så misslyckas de flesta och fastnar i en karkad av korvstoppning och tråktyckande texter. Jag hoppas att jag kan bidra till att passionen i musikjournalistiken lever vidare även i framtiden.

Till er tjänst, David Ballester.
david.ballester@gmail.com